Ekoturistresa 2005

Mimmi Zotterman

 

»Vilka av er har inga lån?« frågar P T John en stor samling människor, kanske 200 kvinnor, 30 män, sju barn. Det är möte och fest i Pakkam, en vidsträckt by med husklungor utspridda i ren vildmark. Bemannade vakttorn finns överallt för att skydda ris- och bananplanteringar mot nattliga attacker från elefanter, vildsvin och apor. Pakkam ligger i norra Kerala, i provinsen Wayanad. Genom byn flyter en flod utan bro och de sista 18 kilometrarna är vägarna nästan inte farbara med vanlig personbil.

En förvirrad kvinna räcker upp handen, men när hon får frågans innebörd klar för sig, tar hon ner sin hand – hon har lån som alla andra, stora lån.   

    


»Vi sitter alla i en rävsax«,
 säger John, en av de två visionärer som vi mötte under vår resa i Kerala. »Den kriminella kapitalismen driver småbönder till självmord – när bonden förlorat allt, dödar han först sin familj och sen sig själv med de bekämpningsmedel han lurats att använda. Med löften om stora vinster drivs bönder att köpa genmodifierade frön i stället för att göra som vi alltid gjort – samla egna frön. Sen köper Nestlé upp allt kaffe, Brooke Bond allt te, AVT all vanilj, lägger  undersig hela marknaden och sänker priserna – med 80% eller mer! Det måste vi förstå. Vi var fattiga förr också, men vi tog itu med problemen. Det måste vi göra nu också.« 

»Statliga myndigheter ser inte orsaken till alla dessa självmord. Man talar om psykologiska orsaker och lyssnar på transnationella bolag som lovar tillväxt. Indrivare trakasserar dem som inte kan betala, utsätter dem för offentlig skam!«.Gramin Bank är statligt ägd och ger smålån till lantbruks­utveckling med räntor på mellan 13% och 20% eller mer.

  »Räntan är det första problemet«, säger PT John och pratar om den svenska JAK-banken som arbetar utan ränta. Det är därför vår grupp är här som »ekoturister« i två veckor. Det är ett led i ett växande samarbete, vi är den fjärde gruppen. En del av de 5.000:- var och en betalat för sin resa (plus flygresan) lånas ut till projekt som växer fram i Pakkam.

  När pengarna betalas tillbaka utan ränta på tre eller fyra år blir de del i en långsamt växande räntefri låneverksamhet.

  Vi känner oss ganska obekväma där vi sitter på stolar högt upp på en slänt ovanför den stora gräsplanen, där alla dessa rakryggade vackra kvinnor i lysande färgstarka kläder sitter i gräset och lyssnar intensivt. De flesta, 80%, hör till någon av urbefolkningens fem stammar.

  »Vi måste processa det vi odlar själva« säger John. »Och bygga upp egna marknader«. Själv försöker han intressera den Indiska järnvägen. »Räntan är det första problemet, bekämpningsmedel och genmanipulerade grödor det andra«.  

I Pakkam odlas allt ekologiskt, även gamla, sällsynta, smakrika, sorter och man bygger upp en fröbank.  Korna ger fet, god mjölk. Kvalitet är viktigare än (hormonbaserad) högre avkastning. »Kompromisser finns inte. Blir någon gröda angripen – låt den gå!«, säger John, trots att man inte får mer betalt för ekologiskt än för konven­­­­tionellt odlat. »Vi måste skapa marknader, förutom Järnvägen kanske hotellkedjor. Och export, rak, utan mellanhänder – till Fair Trade Shops i Europa. Vi skulle kunna fylla en container varje år«.

  Fastän mycket som sägs måste vara tungt att lyssna till råder en både allvarsam och glad stämning. Man har nära till skratt. 

Alla lån går till kvinnor – det talar John också om. Förr gick det till männen, men som på andra håll i världen försnillades ofta pengarna. Alkoholism finns. Detta med lån till kvinnorna tycks inte vara något problem för männen, åtminstone inte för den ganska lilla grupp som sitter lite i utkanten. »Det är absolut inget problem för männen«, säger Shaji senare när vi frågar. I Kerala finns stråk av matriarkat med arv på kvinnosidan.

  Så bjuds vi alla på en festmåltid, serverad på stora bananblad, ris och grönsaker tillredda på många olika vis. Vi sitter på marken i två långa rader mitt emot varandra, både män och kvinnor serverar oss. Det är vackert och gott. 

27 arbetsgrupper, med 10 -14 medlemmar i varje, finns just nu i Pakkam. Man bildar grupper och bestämmer vad man vill arbeta med. Man ska ta hand om hela processen, även marknadsföring. Flera grupper odlar ris, ingefära, kaffe, chili eller bananer. En grupp tillverkar tvål och lotion. Bambuprodukter, boskapsfoder, mjölkprodukter och en teshop är projekt som planeras.

  En grupp har denna dag valts ut för ett räntefritt lån. De har på JAK-vis lyckats spara sig till ett startkapital på 40.000 rupier (6.667:-). Kanske har var och en sparat 10 rupier (1:70) i veckan – som i en annan kvinnogrupp vi besökte. Men denna grupp ska göra lerplattor. Man ska tillverka järnstämplar med vackra mönster, som trycks in i mjuk lera, som sedan bränns. Utbildare och tillverkande fabrik finns. 

P T John är född 1954 i en by några mil från Pakkam. Hans pappa var bonde och förstod värdet av utbildning – han undervisade själv sina åtta barn. Vid sidan av vidare utbildning började John en politisk karriär när han var 15 år, en karriär som avslutades 1992 när han nått toppen som partiledare för Indian National Congress Party, Indiens största parti. Han kunde inte längre stå till svars för partiets politik. Han klev ur den politiska sfären in i kultursfären, in i det civila samhället, kan man säga.


John är ständigt på resa
. Han tillbringar 4 -5 dygn i månaden med sin familj i Calicut, i övrigt ägnar han sig åt 38 projekt, varav Pakkam är ett. Det är andra grupper med kvinnor, med gamla människor, med änkor (som måste få rätt till »equity,employment, education« – rättvisa, arbete, utbildning). Han arbetar med barn i CRY »Childrens Right and You«, en systerorganisation till BRIS. »Vad har BRIS för telefonnummer?« frågar han. »Det ska vara samma som CRY:s«. Han samarbetar med bondeledare i Indiens alla stater – alla medlemmar i Via Campesina. Och han arbetar med »Rights based oneducation«, en ny utbildning för vuxna som vill förmedla vilka rättigheter man faktiskt har.

  1999 organiserade han 800 representanter för bönder och ursprungs­befolkningar i Asien för en jätteaktion i Europa, Peoples Global Aktion. Sommaren 2000 gav sig Intercontinental Caravan av med Aeroflot till Paris, med tält och mat i bagaget. Européer och amerikaner mötte upp. Man reste runt i grupper i 11 bussar till Europas alla länder (utom England och Sverige).

  Att visa på frihandelns konsekvenser för världens fattiga var avsikten. Resultatet blev nya kontakter, starkare nätverk. Under denna resa mötte John någon från JAK, han bjöds året därpå in till ett seminarium och så inleddes samarbetet. 

»Men kulturfascismen är värst« säger John. Våra värdesystem har rasat på 12 år. Kultur, traditioner, kläder, mat, allt attackeras – och barnen används som redskap! Genom TV-apparater väller hela den västliga skräpkulturen in. En enda fördel har det: I många delar av Indien vill man värna sin kultur genom att bara tillåta sitt lokala språk. Men TV-programmen är på hindi och barnen lär sig. Äntligen kan Indien bli en nation med ett språk.«

  Han har mycket att slåss mot, »Money, Media, Maffia«, denne oförtröttlige  två meter långe kämpe med kontakter på alla nivåer – journalister, konstnärer, politiker, företagsledare, vanligt folk. Han har många förhoppningar knutna till sin person – och många hot. 

Shahi vår guide, är född 1973 i Pakkam. Han är en mycket vanlig och en mycket ovanlig person i byn. Han är »vanlig« genom att han delar allas ekonomiska villkor. Hemma finns mamma, två bröder och en syster. På andra håll bor en handikappad syster (som han försörjer) och en gift syster. Shaji och en bror försörjer familjen. Möblemanget består av en bänk, inga bord, stolar eller sängar, trots stor disciplin, enklaste mat, ett minimum av kläder, en ko, 6 getter och egna odlingar.

  1978 hade familjen lån på 1.200 rupier (200:-). Men det har varit nödvändigt att ta nya lån: till pappans sjukdom, systerns bröllop och en ombyggnad. Något lån är återbetalt, men det samlade låne­beloppet har nu stigit till 185.000 rupier (30.800-). Räntorna är 18-20%, man har sällan råd att amortera. Orsakerna till den förtvivlade ekonomin är de monopol som globaliseringen fört med sig.

  Vanilj var länge någorlunda lönsamt att odla: 2003 fick Shajis familj 950 rupier (158:-) för 250g vanilj – 2004 150 rupier (25:-) för ett kilo (!) sedan AVT lagt hela marknaden under sig. »Det var så mycket blommor på vaniljplantorna i somras, vi var så glada«, säger han. Kon ger mjölk och några rupier varje dag, men man har inte råd att dricka den.


Men Shaji är också
 en ovanlig person med en ovanligt stor vision. Han gick förstås i byns skola, men kunde läsa vidare  tackvare nedsatta avgifter, stipendier och bidrag till mat, kläder och böcker. Han läste till sist nationalekonomi vid universitet. »Att studera i ett hus utan möbler har sina sidor«,  säger han. »Jag fick arbeta på golvet och böckernas kanter blev fransiga. Termiter gillar också böcker«. Vid sidan av studier och mycket arbete vid familjens odlingar har han lett teatergrupper, vunnit talar- och skrivar-priser. Han har blivit erbjuden arbete i en känd teatergrupp. »Men det var inte möjligt. Jag var familjens enda försörjare då.«

Shaji var en av 45.000 sökande till 800 jobb vid Rural Departement. Kerala är den stat i Indien som har den största arbetslösheten, också – och särskilt – bland högutbildade. Båda hans bröder har minst lika hög utbildning som Shaji. Den ene är arbetslös, den andre flyttar pappersbuntar mellan besluts­fattande personer på olika nivåer på ett större företag.

  Han har haft sitt statliga arbete med lantbruks­utveckling i Kalpetta (med två timmars resa i varje riktning) i snart sex år och står inför sitt livs svåraste beslut. 

Nationalekonomi i Indien har fyra block: Kapitalistisk, Socialistisk, Bland- och Gandhiansk ekonomi. Shaji är Gandhian. Hans arbetsplats är mycket korrumperad. Det är naturligtvis förfärligt att vara en av få som inte låter sig korrumperas. Man blir inte omtyckt. Att han organiserar arbete åt många och att man odlar ekologiskt ses som positivt, men om räntefria lån kan han inte tala. Kopplingen mellan drastiskt ökad fattigdom bland bönder och drastiskt ökande antal självmord förnekas.

  Hans arbete är tryggt. Hans lön är 5000 rupier i månaden, 850:-, en låg lön, enkelt för några svenskar att stå för. Men att lämna arbetet får även andra konsekvenser: minskat – nödvändigt – jordbruksstödstöd till Pakkam. Det lutar åt halvtid.

 


Shaji vill satsa
 på ytterligare 20 tunnland mark, två kor per familj och en gemensam ladugård med en biogas- och kylanläggning. Han vill tillverka ost – morgonmjölken kan hämtas av mjölkbil och kvällsmjölken bli ost, helst hård ekologisk ost som är ovanligt i Indien. Det kräver i så fall utbildning. En bra mjölkko kostar runt 13.500 rupier (2.250:-).

  »Omkring de 300 kvinnorna finns 300 män, deras barn och föräldrar, minst 1.800 människor! 60 kvinnor är gruppledare. De har 25 ungdomar som assisterar. Arbetskraft  är över huvud taget inget problem. Det finns bara ett problem och det är finansiellt«.

»Kvinnorna är så  ivriga. De tar hand om barnen, lagar mat, sköter odlingar, samlar ved, hämtar vatten, tvättar och måste också tjäna pengar. En del kvinnor blir slagna av alkoholiserade män. De behöver finansiell frihet«.

  Många sparar, men att bygga upp en räntefri låneverksamhet tar tid. Det lutar åt nya statliga lån. Shaji har förhandlat sig till lån med 12 eller 13% ränta, som varje kvinna själv ansvarar för.


  »Indien har 600.000 byar. Om fem år hoppas jag att vi har lyckats. Räntefria institutioner kan sprida sig. Vi har börjat med de allra fattigaste. Går det här, kan det gå över allt«.

Shaji och John möttes 1990.

              

KERALA

Kerala är en långsmal stat söder om Goa som sträcker sig längs kusten ner till Indiens sydspets. 33 miljoner invånare. Yta som Smålands. Det gör Kerala till ett av världens mest tätbefolkade områden. Här finns ris- och kaffeodlingar, mango- och cashewnötsträd, kokospalmer och banan-plantager, bambu, teak och gummi.  60% är hinduer, 20% kristna och 20% muslimer. Kerala har Indiens lägsta barndödlighet, men landets högsta arbetslöshet, 30%. 

Läskunnigheten är Indiens högsta, 90% (genomsnittet är 35%).  Kerala är en av tre stater med ett starkt kommunist parti.

 

Mimmi Zotterman

Miljömagasinet nr 4

Februari 2005