Pakkams stamfolk

kartläggning med hjälp av Shaji våren 2004

Karin-Malin Ekström

 


Under min resa till Indien januari - mars 2004 besökte jag byn Pakkam och bodde där hos en familj i sex dagar. Under dessa dagar hann jag få lite bättre koll på både projektets alla delar och hur byn Pakkam egentligen ser ut. Pakkam är mer som ett område än en by, beläget på båda sidor om floden Kabani i distriktet Wayanad. Större delen av Pakkam ligger på den östra sidan och det är där SEEDS har sitt fokus när det gäller t ex bevattning och ekologisk odling. Området är uppdelat i olika kolonier, totalt 30-40 stycken, varje koloni består av kanske 10-20 familjer. Dessutom är befolkningen uppdelad i olika folkgrupper. Ursprungsbefolkningen, Adivasi är 80% av den totala populationen och de är uppdelade i fyra olika grupper, dessutom finns ”vanliga” bönder. De fyra Adivasigrupperna har helt olika språk, kultur och traditioner, de är olika folk helt enkelt.
 

Den största gruppen är Kuruma, de har 9 kolonier. Kuruma äger land och deras huvudsakliga inkomst kommer från eget jordbruk. Två av de kolonierna (ca 40 familjer) ligger i området som har fått igång bevattningssystem, de kan därmed odla två gånger per år. 

Även gruppen Kattunayka har en koloni (ca 8 familjer), av sina totalt sju, i det området. Kattunayka äger nästan inget land, de flesta är helt eller delvis beroende av lönearbete hos andra bönder. De är jägare och fiskare, lever av vad naturen har att ge. 

Bevattningssystemet berör ytterligare 5 kolonier bestående av indiska land­ägande bönder. 

Nästa grupp, Panya, består av totalt 8 kolonier. De äger inte land och är således beroende av tillfälligt arbete hos andra bönder och av jakt och fiske.

 


Ooralikurma
 är uppdelade i 2 kolonier, de äger heller inget land men de är hantverkskunniga och det är här bambu­projektet är. De kan otroligt många olika hantverk, alla uppgifter om vad de kan och vilka produkter som de kan göra till försäljning har insamlats av Shaji KJ (ledamot i SEEDSs styrelse och bor i Pakkam) och utifrån det funderar de nu på vad de ska satsa på. Hittills har de alltså försökt med bambuprodukter, bland annat persienner.

Bambuprodukter är på många sätt bra, om inte annat för att råmaterialet finns i överflöd och gratis runt knuten, byn gränsar ju till en stor bambuskog. SEEDS har försett dem med verktyg, ett tak att arbeta under och mat under arbetsdagarna.

Tyvärr är inte deras produkter särskilt attraktiva på en större marknad. Persiennerna är ganska råa och det krävs finputsning för att det ska bli ett riktigt hantverk. De är ju brukshantverkare. Dessutom har byn rätt stora problem med alkoholism, rökning, kortspel och dålig arbets­disciplin. Bambuproduktionen ligger därför just nu nere och Shaji jobbar istället med att få igång ett träningsprogram där 130 personer ska genomgå ett 11 månader långt program med syftet att finslipa deras hantverkskunskaper och öka deras arbetsmoral.

Alla som är tilltänkta till detta program har skrivit under ett papper att de ska delta, det kändes som väl förankrat hos arbetarna. Förhoppningen är alltså att hant­verksproduktionen ska kunna komma igång om ett år, kanske med andra produkter. Och förhoppningsvis har SEEDS även hunnit undersöka efterfrågan bättre och hittat en marknad i Mysore och Calicut.

 


För att få överblick över byns alla folkgrupper
 och olika förut­sättningar har Shaji KJ gjort en mycket omfattande enkätundersökning (bland dem som hör till ursprungs­befolkningen), med uppgifter om skulder, inkomster, utgifter, pro­duktion och landägande. 670 familjer har svarat och Shaji jobbar nu med att sammanställa allt, ett riktigt hundgöra.

Jag har en än gång gjort tappra försök att få någon sorts ekonomisk redovisning på papper. Muntligt fick jag veta ungefär det jag redan visste: SEEDS fick 11 lakh d v s 1 100 000 INR ( ungefär 200.000 svenska kronor) som ett lån från PGS. 3 lakh har investerats i pumphuset och kanalsystemet (allt arbete gjordes för hand av människorna i byn, pengarna gick till inköp av 2 pumpar och elindragning). 1 lakh har gått till insamling av traditionella fröer, 2 lakh till bambu­produktionen (verktyg o s v) och till någon kvinnogrupps inköp av kor för förädling av mjölkprodukter, oklart hur mycket pengar som gått till vad. Jill fick ett papper när vi var där hösten 2002 som kanske säger mer klart.

Förutom dessa 6 lakh som är investerade pengar, (svåra att få tillbaka) har pengar lånats ut till familjer för inköp av fröer. Dessa pengar har ännu inte kunnat betalas tillbaka p g a torka och missväxt under de senaste åren. Dessutom är PT John rätt bra på att ge enstaka små bidrag lite »till höger och vänster«, ett exempel är ju bonden som räddades från självmord av hela familjen, han som fick ett bröllop och en brunn betald, och han bodde inte ens i det vi kallar Pakkam.

90.000 INR finns på ett SEEDS-konto just nu, enligt PT John, och det tror jag stämmer.


Problemet med den ekonomiska redovisningen var en av de saker jag diskuterade tillsammans med Shaji. Först ville han inte inse vidden av problemet och menade att om vi bara ber John så får jag det. När min resa nästan var slut och jag ännu inte fått någon redovisning (John reste rätt mycket under mina veckor i Kerala, han var knappt hemma) ringde Shaji mig och sa att jag visst hade haft rätt på den punkten och han var uppriktigt bekymrad. Han ska från och med nu skicka uppgifter på alla utgifter som SEEDS har, som han får veta om. Han sa också att vi kan diskutera ordentligt hur vi ska gå vidare, både när det gäller redovisning men också hur vi ska få tillbaks pengarna som är utlånade till Pakkambönderna, när han kommer till Sverige i sommar.

Det finns många frågetecken, svårigheter och oklarheter kring projektet, men mitt intryck i Pakkam var ändå att projektet fungerar bra (hör och häpna). Jag har sett många dokument, typ planer, projektbeskrivningar och budgetar kring t ex bevattningen och det hela känns seriöst. Pengarna går till Pakkam, i stor utsträckning, även om en del kanske för­svinner på vägen. Ett av deras största problem är alkoho­lismen och Shaji jobbar hårt med det.

Vad vi främst måste fundera på är hur de utlånade pengarna ska kunna återbetalas, det fungerar inte att bönderna där betalar tillbaks på ett år, det är så mycket som kan gå fel i deras skörd. Vi måste fundera ut ett smidigare system och målet måste vara att så småningom få igång ett självgående sparlånesystem i Pakkam så att de inte längre är beroende av oss.

En anledning till varför ekoresegrupperna inte fått se så mycket matnyttigt i byn är att de helt enkelt inte trott att vi varit intresserade. Shaji har bara vetat att vi vill träffa bybor och gå runt lite och kolla på naturen, han trodde inte att vi var så intresserade av resten (se en pump i ett pumphus).

 


Vi måste vara noga
 med att ta reda på vad de olika grupperna har för intresse och säga det till Shaji så är det inget problem längre. Dessutom har de ju inte velat visa svenska turister ett tak för bambuproduktion, som inte används för att arbetarna dricker sprit och spelar bort pengarna de får. Och det är väl rimligt att projektets sämre sidor inte blir huvud­attraktion på ekoresorna, men att den som reser med från PGS får uppdateringar av alla slag. 

Karin-Malin Ekström