FÖRSTA EKOTURISTRESAN 2002

Dagboksanteckningar

Ingalill Arnfridsson 


12 november  
Vi samlades på Arlanda, Jill, Elisabet som filmade, Karin-Malin, Jan och Mina, Ingalill och Alf. Vi mellanlandade i Frankfurt. 

13 november  anlände vi till Mumbai där blev vi mottagna av Abraham och hans fru Kala som hängde blomsterkransar om våra halsar. Vi klev ut i den mörka sammetsnatten, +28 grader. I ett myller av folk och bilar lotsade Abraham oss till minibussen (taxin) som skulle ta oss till stationen. Det bor ca 30 miljoner människor i Mumbai. Stationen är stor och i den stora hallen satt och låg massor av folk på golvet. Vi trixade oss förbi och passerade stycke-godsinvägning i ett hörn. Massor av folk jobbade, vägde och lyfte paket på dragkärror. Abraham bjöd på kaffe eller te på stationen. Vi gick vidare och fick sitta i väntrum, damer och herrar var för sig. Vi damer tvättade av oss och borstade tänderna i köpe­vatten som Abraham fixade åt oss. 

Längs långväggen satt män och skrev och bokförde, det var postsorteringen. Folk vandrade förbi till och från perrongen. En liten pojke med ett halvt ben åkte på stjärten och tiggde. Han hade tårar på kinderna, smutsiga kläder och tovigt hår. Han åkte efter oss med sin utsträckta hand. Efter en stund kom en polis och viftade bort honom, det var jobbigt att se. Men de uppmanade oss att inte ge tiggarna något.

 


Vi vandrade ut på perrongen till tåget som skulle ta oss till Goa. Abraham hade biljetterna och vi hittade vår vagn, liggvagn med luftkonditionering med tre bäddar på var sida och två på andra sidan gången. Det fanns en öppen gång emellan där folk passerade. Men det var inget spring på nätterna, folk sov och det var skönt att stäcka ut sig. Vi fick över och underlakan, kudde och en filt.
 

14 november  På morgonen kom försäljarna från köksvagnen. De ropade: kaffe, te. Efter en stund kom frukosten på brickor i aluminiumformar. Abraham hade beställt åt oss, det smakade bra. Vitt bröd med omelett, kaffe eller te. Vi vinglade ut till toaletterna. Det fanns två i varje vagnsända, en med toalettstol och en med Indisk ståtoalett med hål i golvet. Allt gick rakt ut under tåget. Det fanns vatten i kranen så det gick bra att tvätta sig och tänderna borstade vi i flaskvattnet. Toalettpapper är något som vanliga indier inte använder, men det finns alltid en vattenkran i närheten av toaletten. De tvättar sig med vänsterhanden. Högerhanden  äter de med. 

På kvällen fortsatte vi i bil från järnvägsstationen till Colva Beach i Goa och Star Beach Resort Hotel. Rummen var stora med AC och fläkt i taket. Duschen fungerade inte, men det gjorde ingenting för det fanns alltid två stora hinkar med vatten och en tillbringare att hälla vatten över sig.


15 november
   Första dagens morgon gratulerades Alf till frukosten på sin 65-årsdag. Sedan bar det av till beachen, jag Karin-Malin och Alf. Alf bevakade våra grejer medan vi kastade oss i Indiska Oceanens böljande vågor. Vilka vågor sen! Stora härliga dyningar som man simmade på! Sedan stod vi där vågorna bröts, en underbar känsla. Vattnet var väl 25-30 grader varmt. Vi åt lunch på en restaurang på beachen. God mat och bra service. På kvällen fortsatte vi att fira Alf med kaffe och tårta i trädgården på hotellet. Han fick en elefant med en liten elefant i magen. Mycket sirligt utfört, den var jättefin. 

Vi fick ett litet problem med att skaffa tågbiljetter till Calicut med det avhjälptes med lite whisky till biljettförsäljaren. Det är en aning korrumperat i Indien. Allt går att ordna med lite knep. Vi lämnade hotellet vid 11.00 tiden för sightseeing. Ett museum var uppbyggt som det såg ut för ca 400 år sedan i byarna. Vi besökte ett tempel och därefter var det lunch på en restaurang. Jag åt kycklingkofta och drack deras öl Kingfisher, 5%, som smakade mycket gott. På kvällen gjorde vi en utflykt med en turistbåt, ”Paradise”. Det var underhållning med sång och dans. Abraham passade upp oss med minipizza, kaffe eller te. Efter båtfärden sökte Abraham upp en spritaffär med whisky till biljetterna. Snabbt tillbaka till Star beach hotell för att hämta tågbiljetterna. Tåget för nattresan till Calicut var fullpackat med folk. Innan vi la oss åt vi kyckling, ost, bröd och ananas som Abraham köpt. Klockan var ganska mycket innan vi kom till ro. Vi fick smyga för resten av passagerarna sov.

 


16 november
  Vid stationen i Calicut mötte John, Johns fru och dotter, övriga medarbetare till John och en fotograf. Vi fick nya blommor runt halsen, alla vi damer fick en röd ros, och den obligatoriska pricken  i pannan av en gul färg. John bar typiska indiska kläder ”wondo”, som består av ett stort tyg som lindas runt midjan och kläms fast i linningen. Den är fotsid lång. Till det hade han en snygg skjorta. Indierna är alltid så fräscht klädda. Männen har alltid nystrukna skjortor. Wondon bär de antingen lång eller så viker de upp den och klämmer fast tyget i midjan. Då blir det som en knäkort kjol. De har mycket bestyr med det där. De fläktar med tyget, knyter upp och släpper ner för värmens skull. Det ser lustigt ut i våra ögon. 

Efter välkomstceremonin lastade vi väskorna på en minibuss och åkte genom Calicut och ut mot havet. Vi skulle bo på Marina Beach Hotel. Det var ett nybyggt hotell med utsikt mot Arabiska sjön. Vi hade en stor möblerad inglasad altan. Det var ett lyxigt hotell med badrum helt i kakel. 

På eftermiddagen besökte vi ett väveri. Vi handlade dukar, frottéhanddukar och annat. Efter väveriet for vi iväg ut mot kusten. Vi skulle få se ett båtbyggeri. Men tyvärr blev det inte så, det var strejk där. Vi fick i stället se ett gammalt båtvrak, stort, i trä. Därefter tog vi en promenad ut på en lång pir. Det fläktade skönt i värmen. Vi hade lite otur igen för besöket på ett art galleri var också stängt. Så småningom kom vi tillbaka till hotellet där vi fick middag. Efter middagen besökte vi en Indisk teater. De var väldigt skickliga med minspel och med små rörelser med fingrar och händer. Kläderna hade fina färger. Men ljudet var jobbigt. Det var så fruktansvärt högt att det gjorde ont i öronen.


17 november
  Upp tidigt, kaffe beställt på kvällen före blev ett snabbfika, that´s the Indian way. Vi skulle åka klockan sju. Så iväg igenom stan och klättring på slingrande vägar uppför bergskedjan mot Pakkombyn. Det var regnskogs-liknande natur med mycket palmer och bambuträd, endast lövträd. Småapor hoppade nyfikna omkring i träden när vi stannade för att titta på utsikten.  Det blev dåligt med vattendrickandet och ingen riktig mat, endast småätande. När vi kom fram till Pakkom började jag få huvudvärk. Det blev ingen mat eller vatten där heller. Vi skulle se på Pakkompojkarna som skulle tävla i pilbågsskytte. Min huvudvärk blev bara värre och värre. Till slut var jag tvungen att gå tillbaka till bilen och leta efter Treo-tabletterna som jag hade i ryggsäcken som låg längst bak i bagaget bakom låsta dörrar. Då började jag få panik. Hjälp kom och låste upp dörren och jag fick fram ryggsäcken och började leta efter Treon. Men då höll huvudet på att sprängas, tårarna rann och jag blev jätteförbannad. Det var en reaktion av brist på vatten och mat under hela dagen. Det var ju också 30-35 grader varmt hela tiden. Folk runt omkring uppmärksammade mig och alla var så hjälpsamma. Jag fick vatten och mina tabletter och det kom mat i en liten skål. Efter att jag vilat någon timma och tagit en Treo till började det äntligen lätta. 

Senare fortsatte resan till familjen som vi skulle övernatta hos. Vägen var knölig och det var vägarbeten på gång. Tur att vi inte såg så noga när vi åkte över en bro som inte hade några räcken. Vi kunde i alla fall se att det var högt. Vi kom utsvultna fram till familjen men där fick vi ordentligt med mat. Det var kyckling och ris med olika såser och grönsaksrätter. Sen var det skönt att sova. Vi spände upp våra malariatält och somnade skönt på madrasserna på golvet. 

 


18 november
  På morgonen vaknade vi till tuppen som gol och hunden som skällde.  Vi fick en god frukost med bröd, kaffe eller te, ris och grönsaksrätter.

Det var en välskött farm. De hade några kossor, höns och kokospalmer. Alf studerade kompostsystemet. De separerade urin och fast kompost och använde urinen till vattning vilket också skyddade mot sjukdomar som angriper odling­arna. Komposten var en stor cementbassäng med ett hål längst ner i sidan och ett rör som ledde ut det blöta som samlades upp i ett annat kar. Runt huset fanns mycket fina blomrabatter. Bonden odlade peppar, ingefära, kokos och ris. Bakom huset stod deras "tvättmaskin", en stor fyrkant i sten, ca en kubikmeter. Där tvagade man kläderna och slog dem mot stenen.
De hade flera söner och döttrar, de yngsta var 5 och 6 år. 

På återvägen till Pakkombyn passerade vi ett övergivet trähus. John ville ha ett bidrag från Pakkomprojektet till att restaurera huset som tidigare ägts av the Forest Department men nu ägdes det av the Committé. Till huset hörde också marken runt omkring. Han tänkte sig att besökare till byn skulle kunna bo där. 

 


Vi fortsatte till Pakkombyn och fick se ett förrådshus som alla kunde använda för att lagra sin säd i. Därefter gick vi på smala upphöjda stigar mellan risfälten. Vi passerade kvinnor som höll på att skörda ris. De hade skäror som de skar av riskärvarna med. Sen lades de upp i fina högar. De arbetade barfota och i sina saris som de knutit upp till knäna för att inte bli för blöta. Vi såg några lerhyddor vid skogskanten. De var väldigt välskötta med prydligt sopade gårdar som var omgärdade med ett staket. Vi frågade Shaji vilka som bodde där och han sa att det var mycket fattiga människor. De hade ingen mark utan var helt beroende av att få arbeta åt bönderna. Men hade bönderna inget arbete åt dem hade de ingenting. Deras barn kunde inte gå i skola för de hade inte råd med skolkläder. För de pengar de kunde tjäna fick de handla i byns affär.  Shaji knackade på och vi fick komma in på gården och titta. Vi hälsade på fadern. En dotter i tonåren och hans fru skymtade fram. Det låg några små skor på gården som tillhörde någon liten fot.
 

Så småningom fortsatte resan med jeep på små knaggliga vägar. Vi fick vandra över nya fält och klättra uppför en brant sluttning i skogen. Högst upp kom vi fram till en öppen plats. Vi hade kommit fram till ett skogstempel. Där var massor med folk. Tempelplatsen var inhägnad med ett staket. Området var stort som en halv fotbollsplan. Där fanns olika offerplatser uppbyggda på en höjd med en liten hydda på toppen. Där hade de rökelse och olika föremål som de offrat till gudarna. Det brann ljus lite överallt. Man fick inte gå in förrän ceremonin var klar och då måste vi ta av oss skorna. Marken var rensopad, det var platt röd sand att gå på. 

Efteråt blev vi bjudna på lunch. Först fick vi tvätta händerna, de höll upp skopor och hällde vatten i våra händer. Efter att vi tagit plats i en slänt delade de ut palmblad. Vi fick ris, grönsaker olika såser och kyckling, allt mycket gott och inte för starkt. Till det fick vi de obligatoriska riskakorna som de gräddade i pannor på öppen eld. All maten var tillagad i grytor på öppen eld. I Indien äter man alltid med högerhanden. Efter middagen tackade vi för oss och sedan skulle vi fotograferas med alla. Det är en annan ceremoni som tar sin lilla tid.

 


När allt var klart började vi vandra tillbaka nerför berget och genom skogen. Vi kom så småningom fram till en flod som vi skulle åka över på en bambuflotte. Flotten tog tre personer åt gången. Mannen som ägde flotten drog oss över i en stålvajer som var spänd över floden. Vi blev blöta om fötterna och Karin-Malin skrek plötsligt rakt ut, hon såg en stor luden spindel som var på väg uppför hennes ben. Men kalabaliken la sig när spindeln försvann. Alla kom säkert över floden.  Nästa överfart var på en annan flotte som bara kunde ta två åt gången. En fick sitta mitt på flotten och den andra stå eller stå på huk framför, medan den stakades fram av mannen som styrde. Det var lite spännande. På andra sidan möttes man av en framsträckt hand som drog upp en i slänten. Sedan promenerade vi till bilen som tog oss till Vildmarksparken.
 

Färden i parken tog en timma ungefär, vi spanade för att få se vilda elefanter men de höll sig undan. I stället såg vi vilda vitprickade hjortar, bisonoxar, vildsvin, apor, påfåglar och många andra fåglar. Innan vi hunnit runt hade det blivit ordentligt mörkt. Vi avslutade med en fika vid grindarna till parken. Där tog vi adjö av Elizabeth som skulle tillbringa ytterligare ett dygn i Pakkombyn. 

På återvägen till nästa hotell som var Forest Guest House blev Ingrid sjuk. Hon hoppade ur bilen och spydde vid vägkanten. Jag är bara åksjuk, sa hon. Men det gick inte över. Efter ett tag erkände Minna att hon inte mått bra på hela dagen. Vi installerade oss på det nya hotellet som låg vackert och hade stor altan och stort allrum med matsal. På natten vaknade jag av att KarinMalin som låg i samma rum mådde dåligt och hade frossa. Hon fick låna min fleecetröja. Då började jag också känna mig dålig, jag tog ett glas Medikol vilket gjorde att det stoppade upp för mig. KarinMalin fick inte ner så mycket av sin Medikol. Vi tog tabletterna mot semestermage. Jag blev bättre och jag kunde följa med på utflykten till vattenfallet i bergen. Ingrid, KarinMalin och Jill stannade hemma. Jill var förkyld men hade ingen magsjuka.

 


19 november
   Vi började vår vandring efter en kort bilfärd uppför bergen. Det var väldigt vackert med blommande träd och brus från fallet. Högst upp där stigen slutar föll vattnet lodrätt ner. Först i vattnet var John och sedan Abraham.

Jag bytte till baddräkt och kröp ner i vattnet medan jag höll mig i några stockar, stenarna var snorhala. Det var ett härligt bad i ungefär 20 gradigt vatten.

Vi simmade till vattenfallet och lät vattnet piska oss på axlarna. Abraham och John tyckte att det var kallt, men vi som är vana vid att bada i betydligt kallare vatten tyckte det var svalkande skönt efter klättringen upp för berget i värmen.

 


När kom tillbaka till hotellet hade de övriga kryat på sig så pass att vi kunde packa ihop och bege oss tillbaka till Calicut. Men Karin-Malin blev sämre på vägen. På väg tillbaka började det regna ett varmt strilande regn. Vi kom fram till Kasa Marina Hotell vid mörkrets inbrott. Hotellet låg alldeles vid havet, man kunde höra vågorna brytas mot stranden. Alla hade fönster mot havet och det var bara vårt gäng som bodde där. Vi hade en fantastisk service och blev bekanta med personalen. Rummen var stora och sängarna ganska hårda, men det var skönt att krypa ner. Eftersom det var så varmt var det endast bäddat med över och underlakan. I taket satt en stor fläkt. Eftersom det var så varmt och fuktigt var vi tvungna att ha den igång, vi fick sova med hörselskydd. Som tur var hade vi med små gula.
 

Vi skulle äta middag kl 19.30 men maten dröjde, de väntade på brödet, sa de. Abraham hade med sig en stor melon som vi startade med. Efter ett tag kom de med kyckling, sås, ris, kokt vitkål. 

Nu blev Jan också dålig. Karin-Malin låg uppe på sitt rum och mådde väldigt dåligt. John blev orolig för henne, han ringde till doktorn som sa att hon måste kräkas. Om hon inte gjorde det måste hon till sjukhus och få hjälp att kräkas. Det skrämde henne, till sjukhuset ville hon inte. Då manade Jill på henne att dricka så mycket vatten att hon till slut spydde och det blev vändningen. Det var endast Alf och Jill som klarade sig från magsjukan.

 


20 november
   Upp i ottan och iväg till Kliniken. Nu skulle vi få Indisk massage i tre dagar. Vi var uppdelade i två massagegrupper, en för- och en eftermiddags-grupp. Herrar och damer fick massagen i olika hus. Vi damer fick en och en komma in i ett rum med en träbrits som var täckt med något som liknade en vaxduk. Vi blev uppmanade att klä av oss alla kläder och lägga oss på rygg på britsen. Sedan började insmörjningen av kokosolja över hela kroppen. Massagen började med magen, runt runt hur många varv som helst tills man kände att nu måste hon sluta. Sedan gick massörskan över på andra sidan och tog lika många varv på magen åt andra hållet. Därefter var det benen, brösten och armarna, fötter, händer och knän. Då var det dags att vända sig på magen och det var inte lätt, man var hal som en tvål. Massörskan fick hjälpa till, annars hade man glidit av. Så var det en omgång på baken. De drog händerna i kors från foten upp i kors över ryggen och ut i armarna som man hade framåtsträckta. Fram och tillbaka drog de, från ena sidan till den andra ca 15 gånger. Tillbaka till ryggläge och ett tag i ansiktet, håret och som avslutning ett nyp i näsan. Efteråt gled man av och kunde med hjälp av massörskan komma till tvättrummet. Där skulle man försöka bli av med fettet med hjälp av en hink med rumsljummet vatten. Det var inte lätt, och dåligt med tvål dessutom. Efter tvättningen fick vi äta stekt ägg på ångat vitt bröd och te. Det smakade gott eftersom vi inte fick äta någonting före massagen. 

Åter till hotellet för att duscha för att tvätta håret med schampo. Efter lunch på hotellet åkte vår grupp till stan för att handla. Vi fick hjälp av Johns fru. Vi blev visade till Thottatbil Silk & Cotton. Där var det massor av folk och biträden som var intresserade av oss. Alla ville hjälpa till. De tog fram nästan allt de hade i hyllorna, diskarna svämmade över med tyger och klänningar. Det var mycket med hemska färger och modeller, men till slut förstod de vad vi tyckte om. Det slutade med att jag köpte två klänningar med schalar och byxor till.

Alf, Ingrid, jag, John och Karin-Malin tog var sin autoriksha tillbaka till hotellet. Då hade det börjat åska och regna ordentligt. Det var en upplevelse med regnet som stod som spön i backen, blixtarna och åskknallarna som dånade över hustaken. Men regnet var varmt och skönt. Att man blev blöt gjorde ingenting. 

 


21 november
  Elizabeth ville komma med i första gruppen till kliniken idag för att filma där. Ingrid och jag fick åka tillbaka till hotellet igen. Kl 10 körde Abraham oss till kliniken igen, men först skulle han åka och lägga jätteräkorna som han köpt i frysen hos Kalas mamma. Det var en bra bit dit så vi kom en halvtimme för sent, men i Indien finns inga fasta tider. Vi fick vår massage. Medan jag väntade på Ingrid lekte jag med massageägarens barn, en flicka på tre år och en pojke på åtta år. De tyckte om när jag sjöng svenska barnvisor för dem. 

När vi kom tillbaka till hotellet hade folk från SEEDS kommit för att informera om sitt arbete inom organisationen. Det var mycket intressant att höra dem berätta och de visade illustrationer och tabeller på datorn. Jag var väldigt trött och hade svårt att följa med. Jill var lite missnöjd, hon ville ha en redovisning av John över pengarna som JAK och Pakkomprojektet givit. John gav emellertid en preliminär rapport och lovade att komma med bättre siffror senare. 

Senare på kvällen efter middagen när vi ätit grillade jätteräkor, mums mums, och druckit vin och öl kom tre musikanter. Det var Shaji på dragharmonika och en trummis och hans bror som var sångare. De sjöng och spelade indisk folkmusik för oss. Det blev en helkväll med mycket sång och musik. Vi sjöng för dem allt vi kunde komma på av svenska visor och Minna som kommer från Gran Canaria sjöng spanska visor för oss. Senare kom Abraham och Kala. Abraham hade sin gitarr med och han sjöng romantiska sånger. 


22 november
  Idag hoppade Karin-Malin, jag, John och Minna över massagen. Efter att vi på morgonen packat ihop våra ryggsäckar för utcheckning från hotellet åkte vi på shopping i stället. Att åka bil och se gatulivet är speciellt. Det är massor av trafik och människor. Bilarna tutar så fort de kör förbi en gående eller en bil. Folk åker scooter, cyklar och allt ser ut att gå så fort, fast det inte gör det. Folk går genom trafiken och trixar sig fram. När de går har de inte bråttom, men så fort de sätter sig i ett fordon tycks de köra med gasen i botten hela tiden. Vi kom till en mycket fin affär, med AC och mycket artiga expediter. De bjöd på kaffe och stolar att sitta på. Men vi ville helst gå omkring i affären och titta själva vilket inte är vanligt. Vi såg fina indiska kunder sitta i fåtöljer och expediterna sprang omkring och visade det ena tyget efter det andra. Det är lite svårt med kulturen ibland. Jag handlade tyger, en bård och slipsar, allt i silke, eller siden som vi säger. 

Efter all shopping bar det iväg för att få tag i mera film. Men APS film fanns inte. Nu skulle vi besöka en muslimsk familj och träffa de andra i gruppen. Familjen firade slutet på Ramadan. Det serverades många små goda rätter. Därifrån åkte vi till ett av de få stora muslimska husen där hela familjer bor i generation efter generation. De berättade att det råder matriarkat i familjerna. Kvinnorna äger hus och land och styr hela ekonomin. Det är för att trygga barnens framtid som de lever så. Mannen kan inte gå ut och dricka och spela bort pengarna. Passar det inte mannen har han inget annat att göra än packa sin väska och gå. När döttrarna gifter sig kommer pojken och bor med flickans familj.

 


Därefter bar det iväg genom stan till en församlingssal. Där satt fullt med folk, d v s män, och väntade på oss. Där framme stod en talarstol och stolar var placerade mot folket. På stolarna skulle vi sitta. Vi var inte förberedda på detta. De ville att vi skulle presentera oss och tala om vad vi jobbade med i Sverige. Ingrid kände sig utmanad och började. Hon var jättebra. Berättade om att Sverige är ett lyckligt lottat land som levt i fred och sluppit krig under hela 1900-talet och att vi också haft statarsystem i Sverige, men en lindrigare form. Jan presenterade sig och oss.  Han svarade på frågor och jag berättade att vi har utbytesstudenter från hela världen och att vi även haft en student från Indien.
 

Det började regna och åska och efter en timme blev det ett snabbt uppbrott till järnvägsstationen. Vi åkte i Abrahams gamla Mersa och en del åkte taxi. Abraham frågade om vi blev blöta om fötterna för det var hål i golvet och då kände vi att vattnet höll på att stiga i bilen. Framme vid järnvägsstationen vadade vi in, tur att stationen var upphöjd några trappsteg. 

Där stod vi utan bagage och biljetter. Efter en munter väntan kom John med biljetter och väskor. John lämnade över till Shaji och vi embarkerade oss med Abraham och Kala.  Myrstacksliknande kaos där en systematisk ordning rådde! Kl 24.00 lämnade vi Kallikut, försenade, och vi somnade omgående. 


23 november
  Kl 4.50 väcktes vi inför Kotayam efter en alltför kort natt och med kolmörker ute. In med alla 11 personer + väskhög över knäna i en alltför klen minibuss och resten på taket ! Chaffisen surrade fast ryggsäckarna och väskorna med en sex meters lina. 

Full morgon rådde vid ankomsten till Backwater Mouth. Överläggning med personer om vilken båt vi skulle ha. Shaji fann en bra lösning och vi blev inbjudna till ett farmarhem i matriarkaliska Syd-Kerala, gästfritt som vanligt. Vi blev bjudna på lunch och träffade en massa folk. Efter några timmar gick vi ombord på båten som skulle ta oss till hotellbåten. Vi åkte på kanalen och längs stränderna bodde folk i små hus. Vi såg hur de levde, tvättade, arbetade med fisknät och annat. Barnen sprang längs kanalkanten och vinkade och skrek "give us a pen".  Vi passerade en stor skola med massor av barn som vinkade till oss. Längre ut kom vi till en sjö och där bytte vi båt till den rätta hotellbåten.

 


Hotellbåten bestod av två hytter med dubbelsäng, toalett och dusch. Över sängen hängde ett moskitnät instoppat i en korg som liknade en lampa. När vi skulle sova tog man ur nätet och bredde ut det över bädden. Man låg med huvudet inåt väggen och fötterna ut mot sjön. Sjösidan var öppen. Taket stöttades av en bambustör. Framför hytterna låg salongen som var möblerad med bambumöbler. Framme i piken satt mannen som styrde båten. Mellan honom och salongen fanns en bred madrass som man kunde ligga eller sitta på. Sidorna var öppna där på samma sätt som i hytterna. Efter ena båtsidan utanför hytterna fanns en gång som ledde till bakre delen av båten där köket var. Två män lagade mat över öppen låga. Allra längst bak smalnade båten av och på en platå på sidan satt motorn.

Det var mycket exotiskt och orientaliskt. 

Installerade på båten åkte vi ut på sjön och passerade nya kanaler med risfält på sidorna. Det här är ett vanligt turistområde. Längs sjöarna och kanalerna passerade vi fina hotell och bungalows. Det var som en saga. På sjön växte det olika vattenväxter och på andra ställen fiskade männen som vinkade till oss. Sjön var ganska grund – man kunde se att de stod på botten ibland. 

Till natten ankrade vi ihop med den andra båten och vi hade det trevligt tillsammans. Vi åt god mat, fisk bl a, och drack gott kallt öl som de förvarade i en isbox. Efter frukost följande dag kollade Elizabeth sina flygbiljetter och upptäckte att hon skulle flyga samma dag mitt på dagen ifrån Kotayam. Hon hade planerat att besöka sin syster som arbetade tillfälligt i norra Indien. Det var svårt att hålla reda på dagarna när vi upplevde så mycket hela tiden. Det blev fart på oss. Vi plockade ihop och båten styrde mot hamnen. Shaji sprang och fixade en taxi till Elizabeth och hon rusade iväg med sin packning medan vi vinkade av henne. Alla gick i land i Kannur, tackade båtbesättningen och gav dem en slant. 


Efter en stund kom en minibuss och vi packade bagaget på taket för att åka till Kochi och Bharat Hotel. Vi kom fram vid lunchtid och efter att ha installerat oss tog oss bilen 10 min till Grand Hotel för lunch. Vi åt lite olika rätter, Karin-Malin och jag åt spagetti och köttfärssås som smakade väldigt gott. Efter magsjukan var vi inte så sugna på indisk mat. Efter lunch åkte vi ut och handlade souvenirer, vi hade olika önskemål. Jag hade ett uppdrag att handla en liten Buddhastaty. På kvällen besökte vi en Kathakali föreställning. Där fick vi träffa skådespelarna och se hur de sminkades och kläddes på. Den här ensemblen var unik och bestod endast av kvinnor. Annars är det vanligt att det endast är män som utövar konsten.
 

Åter till hotellet för en sen middag och sömn i ett svalt hotellrum. Ute är det bastuvarmt. 


25 november
   Åter på tåg igen med avgång från Kochi 14.45. Det är intressant att åka tåg i Indien, man kommer i samspråk med mycket folk. I Indien råder inte ”tag plats och stäng dörrarna”. Där går tågen med öppna dörrar som för övrigt går inåt i tåget. I vår kupé hade vi AC och fönstren var tonade. Men mellan vagnarna var det öppet rakt igenom. Sopor slängs rakt ut genom dörrarna. Det finns ett sopkärl under tvättstället mellan vagnarna. Vid en station hoppade en liten pojke upp i tåget från den sida där inte perrongen är och stationen ligger. Han drog ut sopkorgen, tömde ut den, stoppade tillbaka korgen och hoppade ut och började leta bland soporna. Det såg hemskt ut i våra ögon. Utefter hela järnvägsrälsen ligger massor av sopor, påsar, aluminiumformar, muggar, papper och skräp. Det finns ingen som helst känsla för att inte kasta sopor i naturen. Toaletterna är i våra ögon äckliga, men det beror på vattnet som de stänker över hela rummet Eftersom de inte använder toalettpapper måste de ju tvätta sig. 

Maten lagas på tågen. Med jämna mellanrum går försäljarna runt och säljer kaffe, te, vatten, drycker av olika sorter. På mornarna säljer de frukost sedan blir det lunch och middag. Allt smakar mycket gott och det är varmt och serveras i aluminiumformar. Jag tittade på köket och det var otroligt varmt där med alla eldar. Väldigt många arbetar på tågen. Vårt tåg hade 32 vagnar och det är 72 personer i varje vagn – det blir 2.304 personer i hela tåget + personalen. 

Vi sov från kl 22.00 till kl 8.00 nästa morgon. Trots att det var så mycket folk på tåget blev det sällan köer till toaletterna. Allt fungerar så smidigt.

 


Senare på tåget summerade vi och gick igenom hela resan, tog upp för- och nackdelar. Jill gick igenom räkenskaperna med John som klev på i Calicut på morgonen. Han hade korgar med mat och frukt som han dukade upp åt oss. Allt smakade underbart gott. Vi kom till Mumbai kl 18.30 på kvällen. John begav sig ut i mörkret och folkvimlet och skaffade två taxibilar. Färden gick genom Mumbai mot flygplatsen. Detta var vår sista dag. Vi passerade mycket fattiga och mycket rika områden. De låg tätt, tätt. Man kunde verkligen se hur olika män­niskor levde. Folk låg och sov på trottoarerna och man kan ju bara gissa om de hade toaletter eller hur de tvättar sig – kanske på järnvägsstationer och offentliga toaletter. När bilen stannade för rött ljus kom de fram och tiggde. Unga flickor med smutsigt tovigt hår stod med utsträckt hand som de förde till munnen för att visa att de ville ha pengar till mat. Unga mammor med små barn på höften sprang ut i trafiken och tiggde. De rika är verkligen rika. De bor i stora hus med höga murar omkring. Det var svårt att se de fattiga människorna på gatorna samtidigt som vi var på väg till en lyxrestaurang för att äta middag.  Allt kändes overkligt, mörkret, värmen, fattigdomen, rikedomen.

 


Vi kom till en fin Kinesrestaurang och vi fick en god middag innan vi fortsatte till flygplatsen. Där tog vi avsked av vår värd John som lagt ner så mycket omsorg och arbete för att vi skulle få en så fin resa. Det var mycket vemodigt.
 

Vi lyfte 03.25 från Mumbai med LH 757 till Frankfurt och vidare hem. 

Med oss hade vi oförglömliga minnen av ett mycket intressant land och alla ville återvända en annan gång! 

Ingalill Arnfridsson